Jag använder kameran för att se vad som skall göras härnäst. Kameran är en betraktare, ett annat öga än mitt. Någon har valt brännvidd, ljussättning och färgrymd. Bilden är liten på iPhone och de far förbi med en svepande gest av mitt finger. Två fingrar zoomar istället för att jag går närmre bilden och byter…

Ett torn som spränger sig upp mot skyn, ur marken. Kraft som en spirande växt. Övergivet eller aktivt? En naturkraft eller av människor byggt. Från en främmande kultur, bortglömd eller långt bort. Stål och betong? Bambu och lera? Något levande, vilande eller dött.

Ny dag, nya försök. Motorcykeln behåller sin superrealism. Motorn växer fram. BSA B33, reconstruction. Tornet utvecklas. Behåller möjligheten till kraft och uttryck. Men realismen lurar nära.

Lämnar motorcykeln för idag. Skissar upp stöd för byggnadsbilden istället. Det var kul! Pensel och tusch. Breda moddlare. Och kol. Kanske kan det ta bort realismen. Men tar det bort det estetiska, vackra? Fortsättning i morgon…

Blåsigt och rått ateljén. Ylletröja och snickarbyxor. Vad är skillnaden på ett oversized/undersized objekt? Blir bilden kraftfullare när den är större? Mer koncentrerad i ritblockets format? Det är svårt att hitta uttrycket när realismen imponerar och tar över upplevelsen. Skolad och tränad sitter jag stöveldjupt i någon slags skicklighet där det ”vackra” och estetiska bara…