På gång. Porträtt tecknade med kolbitar, stora, på papper preparerade med ”scrafitti”. 110 x 110 cm.

Överarbeta eller underarbeta? Det är frågan.

H Engdahl kallar romantisk ironi för en världsåskådning. Ironin är hos romantikern en skapande princip där det verkliga alltid är underlägset idealet.

Efter att ha vuxit upp i en postmodern tid där berättandet och sammanhangen, referenserna och föregångarna, rensats bort ur konstnärens verktygsbox  och då bli benämnd romantiker, var svårt att komma över. Eller förstå. Jag var ju ingen romantiker!

Eller?

Är jag nu en ironisk romantiker?  Ironi är att underkänna verkligheten. Och att skapa en ny verklighet. Som konstnärer gör. Att till det lägga romantikern är Katastrof. Jag vill ju uppleva verkligheten.  Känna den. Leva i den.

Varför då göra bilder? Jag vill inte avbilda. Jag vill lägga till.


Bakgrundslaveringen hjälper till att fylla i det som inte är tecknat. Gjord innan motivet bestämts, alltså har inget samband med ansiktet förrän de båda betraktas samtidigt.

Peter, 110 x 110 cm, Arches 300g, kol och lavering. 

    
    
 


Ansikte, huvud av äldre man. Befriat från sociala klädmarkörer och rum.

Första i en serie?

Albert, 110x 110 cm, Arches 300g, kol och lavering.

   
    
   


Kolteckning  120 x 80 cm. Hur ser jag ut? Tecknad på födelsedagen den 5 oktober.

self_IMG_0676

 

self2_IMG_0669

 

 

selfie_IMG_0488