Motorcykeln lämnar jag nu. Bilden närmar sig visionen. Inte dåligt! Den ser mest imponerande ut, kanske inte så kraftfull som jag tänkte mig. Dess egentliga ålder, att den är gammal och uttjänt och inte kan konkurrera med modernare varianter men genomgår en rekonstruktion, återuppbyggnad, känns heller inte tillräckligt tydligt. Det var den egentliga visionen.
Bilden får vila nu så fortsätter och avslutar jag den i Göteborg under hösten.
Tornet har återfått lite klarhet. Djungelkänslan har avtagit lite. Dock känns byggnaden övergiven och lämnad ofärdig. Ett gammalt koreanskt militärbygge, sa Ulla.
Det skall vara en urban bild. Måste nog tillföra några element som placerar tornet i rummet. Helst inte i tiden.
Den skall ha ett eget liv, vara en egen varelse som reser sig av sin egen kraft. Inte ett människobygge. Bara likt det.
Det andra tornet känns som om det är på gång. Problemet nu är att det ser ut som konstruktionen i en byggkran eller telemast. Men tecknar jag mer ”frihand”, utan linjal, liknar det mest en gammal träkonstruktion som några avancerade ungar byggt.
Det skall vara evigt. Idén av strävan. Inte en individ, fast i tiden.
Nu har jag tecknat intensivt i fem dagar, tolv timmar om dagen. Två dagar kvar. Det stör mig att tiden här närmar sig avresa. Problemen med packning och hemtrakter att bilderna börjar uppta mitt huvud.