Tack P för generöst lån av ateljé. Och katt.
Fredag och hemfärd. Eftertanke.
Många timmars tecknande avskuren från vardagens engagemang.
Resultat: medelmåttiga, för att inte säga tråkiga bilder som inte engagerar, som inte lämnar papper och färgstoffsvärlden för att bli något verkligt, med ett eget värde. Som kan ha ett eget liv utanför ateljén och utan mig.
4 dagar, 11 Bilder. Hammare, fluga, skor och ett träd. Ambitionen är att ta mig bort från realismen, den uppövade gamla skickligheten. För att kunna gå vidare behöver jag bryta ner vanan och hitta en ny väg in till bilderna.
Att jobba snabbt kan vara en väg.
Förr kunde bilderna få mogna i ateljén länge. Ibland år. Den största delen av tiden gick åt att betrakta bilden och invänta öppningar som ledde vidare.
Eller förstöra “darlings” och börja om/gå vidare på nytt.
Eller låta materialets begränsningar skapa förutsättningar. Ritkolet, den billiga moddlaren, torrpastellkritor i förutbestämda färger styr valen. Blyertspennan, mårdhårspenseln och akrylfärg behärskade jag och det blev fina bilder. Då.
Nu vill jag något annat.
Formatet är också en väg att ändra förutsättningarna.
Från den lilla kopparplåten eller andra bilder där motiven var mindre än det de avbildade försöker jag nu att arbeta “oversized”. Det ger bilderna en bra start med kraften som finns inbyggt i de till formatet stora motiven. (Kanske var det därför trädet blev en sådan katastrof?)
En insikt denna gång: Inget blir bra utan arbete.
Jag behöver mer tid på mig.
Idéer och visoner är inga problem. Det ligger massor med bilder och väntar på sin tur.
Det behövs mer träning.
Kunde inte de tiotusen timmarna jag lagt ner på övning tidigare i mitt liv ge lite skjuts på vägen nu? Måste jag träna upp mig igen för att få handen att lyda?
När jag vet vad jag vill blir bilderna bra. När jag kan hålla koncentrationen blir bilderna bra. När jag har en kontinuitet i tid blir bilderna bra.
Och jag känner, utan att tveka, att det är nu jag kan göra de bästa bilderna i mitt liv. De viktiga bilderna!
Dessutom är det kul. Att se bilderna komma fram. Känna lukten av terpentin och fixativ på tuschblött papper.
Det är fint att se bilderna utspridda på golvet. En grupp som vill kommunicera något till mig.
Att sitta tillsammans med dom i det fina höstljuset ger kraft och energi.
