Förra sommaren promenerade Ulla och jag vid ett naturreservat på Onasla-halvön. Vi passerade en glänta i skogen med ett fält rakryggad råg. Fältet var några hundra meter långt och solen gassade över det gyllengulagröna fältet. Strax bredvid fältet låg en stor radiostation/antenn, samman kopplade med ett nät av antenner över Europa. Onsala rymdobservatorium deltar i flera projekt för att utveckla radioastronomisk forskningsutrustning. Hela ”rummet” strävade uppåt, mot himlen. Träd, säd och antenner.
Mitt i fältet hängde ett ax ut över vägen. Det var till mig. Jag tog det för att göra en bild.
Men det försvann. För att visa min respekt letade jag fram bilder av ax och gjorde bilden. Men det var inte DET axet.
Plötsligt fanns det där igen. På golvet i bilen. Oskatt men torrare. Jag hade letat i bilen. Den hade blivit städad några gånger. Letat i väskor och kläder. Men axet hade inte synts till.
Nu kom det tillbaka. Ett år senare.
Kanske för att jag inte kunde göra bilden jag såg förra sommaren. Jag behövde en vinters träning och vidareutveckling först.
De nya kritorna kommer att passa perfekt. Detta är en test av kritorna…
